Stort grattis till min fina pojke som fyller 19 år idag! Vi har gått igenom så jävla mycket, varit tillsammans över 2,5 år, visst hade vi en liten "brake" men jag kunde aldrig släppa taget om dig. Vi har gått igenom så jävla mycket tillsammans, det är helt sjukt. Inte alltid roliga saker, jag har spenderat mer tid på sjukhuset med dig under tiden vi varit tillsammans än vad jag har varit där under hela mitt liv. Vilket är väldigt hemskt men jag kommer alltid att ställa upp för dig, det har jag lovat och jag håller mitt ord.

 

Det absolut värsta jag varit med om tillsammans med dig var när jag fick just det där telefonsamtalet, när du ringde, och jag verkligen hörde hur ont du hade då du berättade att du hade kraschat sen tog pontus telefonen och sa att du inte kunde prata och la på. Jag ringde och ringde och ringde utan resultat från jobbet, i tårar ringde jag till svärmor som sa att det nog inte var livshotande. Gick gråtandes till min chef och förklarade och fick sluta tidigare från jobbet, tog första bästa bussen till stan och mötte upp din mamma som följde mig till rummet där du låg fastspänd, med nackkrage och en fot stor som en fotboll, sönderskrapad och gråtandes. ALLT brast och usch. Det är faktiskt det hemskaste jag sett. Jag hatar att se dig i smärta och jag hatar att se dig i tårar, för då vet man att det verkligen är någonting allvarligt. När du skrek att du inte orkade mer och tog min hand och sa att du älskade mig. Har även åkt med dig allt för många gånger till sjukhuset på grund av din mage när du knappt kunnat stå, det har inte heller varit kul alls. Och när jag inte fick stanna över natten och var tvungen att lämna dig och åka med din mamma hem och sova ensam i DIN säng, utan dig.. Fy säger jag bara.

 

Men jag tror på att det är sådana saker som för två individer närmare varandra. Det är då man inser hur mycket man älskar varandra, hur glad man är att man har varandra och hur mycket man faktiskt behöver varandra och hur mycket man uppskattar den andre för det den gör för en. Nu är det mest du som råkar ut för olyckor men när jag har haft ont både psykiskt och fysiskt har du även funnits där för mig och tagit hand om mig. Det är det som är det fina med kärlek. När det kommer till äkta kärlek tar man vara på alla stunder och gör dem till något. Man ger inte upp även om det är jobbigt för bak i huvudet har man ändå de bra sakerna, de sakerna man föll för från dag 1. De sakerna som man alltid kommer minnas. Hur man träffades, första kyssen, första gången jag var hos dig, första gången du var hos mig när pappa var full och la sig över dig i husvagnen. Alla stunder i blyghet som man idag skrattar åt. 

 

Jag har upplevt så mycket med dig och även om vi har bråkat mycket, så har vi alltid lyckats lösa det. För vi kämpar för varandra, vi ger inte upp. Vi löser det, lämnar det bakom och går vidare och tänker på det bra. Precis som det ska vara. Alla förhållanden har sina bakdelar och bråk, inget förhållande är perfekt och inget förhållande är helt fritt från bråk. Så då säger jag det ännu en gång, det är det som är så fint med kärlek att trots alla bråk man har, så slutar man inte kämpa, man ger inte upp utan man kämpar för det bra man vet finns där och allt kommer alltid tillbaka till minnen. De fina minnena, vad skulle man göra utan dem. Samma fråga ställer jag mig själv också, vad skulle jag göra utan dig? Utan dig skulle jag inte ha alla fina minnen som jag har idag. Så än en gång, vad fan skulle jag göra utan dig?♥